Jessica: Var har ni mullvadsfällorna?
Expediten: Vi har skrämmor som avger ljud.
Jessica: Jag vill inte skrämma dem jag vill fånga dem.
Expediten: Vi har inga snälla fällor.
Jessica: Jag vill inte ha snälla fällor, mullvadarna ska dö.
Expediten: Ojdå, är det så illa.
Fyra enkla fällor inhandlades och jag kände segervittring. Nu ska de allt få igen!
Lördag morgon var jag ute och grävde, letade gångar och placerade fällorna i hålen. Grannens katt hjälpte till och visade var mullvadarna hade grävt senast, i rabatten. Det tog inte 10 minuter innan den första fällan slog igen. Jag rusar dit och hittar en fälla full med jord!? Mullvaden är listig och knuffar jorden före så att fällan slår igen och sedan kan han gräva vidare. Jag gillrade om fällan och i söndags morse var jag ute för att kolla hur det hade gått.
En fälla var orörd och de andra tre var fulla med jord. Under den röda hinken på bilden hade de t.o.m grävt så mycket att jag knappt hittade fällan igen. Dessutom hade grannens katt bajsat i rabatten! Mållvadshålen fick tömmas igen och fällorna sattes på plats. I morse var det samma sak igen, alla fällorna var begravda med jord och inga mullvadar hade fastnat i fällan.
1 kommentar:
Hmmm, ni får kanske testa de där skrämmorna som avger ljud i alla fall. Lågfrekventa eller högfrekventa, inte tusan vet jag, men i alla fall så kan mullvadarna inte orientera sig då så de drar någon annanstans där de får lugn och ro. Hos grannen kanske?!
Jag hade brytt mig mer om spindeln... den var läskig!!!
Skicka en kommentar